Axel Johnsons väg - ett paradis på 50-talet

När jag var sju år gammal (1957) flyttade min familj till Avesta från en liten skärgårdskommun i södra Finland. Pappa hade fått arbete som tjänsteman på Avesta Järnverk och vi bosatte oss på Axel Johnson väg.

Än idag minns jag lyckan över att vi fått en lägenhet med både kylskåp och badkar! Standarden på bostäder var betydligt lägre i efterkrigstidens Finland. Inte nog med att lägenheten var fin – vi bodde vid en gård som hade allt ett barn kunde önska sig vid den tiden. Intill vårt hus fanns en lekpark med gungor, klätterställningar och sandlåda. Till gården hörde också cykelbanor avgränsade av nyponhäckar och en stor grusplan. Alldeles intill området fanns en kiosk där man kunde köpa godis för ett eller fem öre, och titta på tidningsomslag med nakna damer i ett skyltfönster på ena sidan. Bakom kiosken fanns en vacker pergola och en springbrunn.

Området var barnrikt och vi lekte olika lekar från morgon till kväll när vi var lediga. Det var ”tatten”, burken och kurragömma för hela slanten. På vintrarna åkte vi skridskor på den stora planen till det mörknade.

Jag tycker att det var rena paradiset och en fantastisk uppväxtmiljö. Ibland tänker jag på att det var en väldigt framsynt arkitekt som planerade området. Vi kände varandras familjer och var trygga med det. Det enda som ibland var lite lagom skrämmande var områdets vaktmästare, men han ville nog bara ha ordning och reda i rabatterna!?

Agneta Månsson fd.Lagerström, uppväxt i Avesta

Agneta kommenterar berättelsen och dess relevans för framtagandet av den nya översiktsplanen. 

- Även om den beskriver miljöer om hur livet var för mycket länge sedan, så har den en hel del relevans också idag. Jag tänker till exempel på barns möjligheter att röra på sig och att det är viktigt för oss människor att omges av vackra miljöer.